Mökrets väg

Här har vi en fascinerande bok skriven av en man som heter Michael Cox. Han hade haft denna historia i tankarna i många, många år och när han så blev diagnosticerad med en ögonsjukdom bestämde han sig för att skriva den och den blev en omedelbar succé.

Den berättar en historia om förlorad arvsrätt, kärlek till kvinnor och böcker, det vackra och det sjaskiga i ett viktorianskt London. Om en man som har flera namn och som vi och han själv lär känna vem han verkligen är ju längre in i historien vi kommer.

Den har vad som måste vara den bästa första mening i en bok jag någonsin läst: ”Efter jag tog livet av den rödhårige gick jag till Quinn’s och intog en ostronsupé.” Blir man inte sugen på att läsa efter att ha läst en sådan mening så vet jag inte vad som gör det.

Glasböckerna

Glasböckerna av G.W. Dahlqvist liknar ingen annan bok jag har läst. Ändå för den tankarna till ungdomens äventyrsromaner med fantastiska hjältar, hemska skurkar, vidunderliga maskiner.

En bok som är svår att återge. Vi har tre hjältar, Miss Temple, Kardinal Chang och Doktor Svenson. Dessa för historien framåt med ett kapitel respektive i taget. Första, fjärde, sjunde och tionde kapitlet är alltså Miss Temples, Kardinal Changs kapitel är två, fem, åtta o.s.v. När deras väger sen korsas berättas historien ur en av personernas berättarperspektiv.

De snubblar över en mycket märklig konspiration som involverar glas gjort av en indigoblå lera. Glas som tillåter tankar och känslor att fångas. Sen kan man titta på dessa glasbitar och se och känna vad personen ”i glasbiten” i fråga har sett och kännt. Som sagt: svårt att beskriva men en alldeles fantastisk bok som man gärna vill läsa mer av. Och den svenskättade Dahlqvist ska tydligen komma med en andra bok. Det tackar vi för.