Glasböckerna
Glasböckerna av G.W. Dahlqvist liknar ingen annan bok jag har läst. Ändå för den tankarna till ungdomens äventyrsromaner med fantastiska hjältar, hemska skurkar, vidunderliga maskiner.
En bok som är svår att återge. Vi har tre hjältar, Miss Temple, Kardinal Chang och Doktor Svenson. Dessa för historien framåt med ett kapitel respektive i taget. Första, fjärde, sjunde och tionde kapitlet är alltså Miss Temples, Kardinal Changs kapitel är två, fem, åtta o.s.v. När deras väger sen korsas berättas historien ur en av personernas berättarperspektiv.
De snubblar över en mycket märklig konspiration som involverar glas gjort av en indigoblå lera. Glas som tillåter tankar och känslor att fångas. Sen kan man titta på dessa glasbitar och se och känna vad personen ”i glasbiten” i fråga har sett och kännt. Som sagt: svårt att beskriva men en alldeles fantastisk bok som man gärna vill läsa mer av. Och den svenskättade Dahlqvist ska tydligen komma med en andra bok. Det tackar vi för.
Vinterdrottningen
Boris Akunins första bok om polisassistent Erast Fandorin. Det här är en helt underbar bok som andas lite Sherlock Holmes. Den utspelar sig på 1870-talet, dels i Moskva och dels i huvudstaden S:t Petersburg.
Det är när man läser sådant som man hajar till och inser att; ”ja, just det; det här är ju innan revolutionen!”
En god portion humor; polischefen som har en telefon med vilken han kan prata med den andra i Berlin, klassiska skuggningstekniker; bakom en tidning med hål för ögonen, konspirationer, mord, hemliga sällskap – den här har allt från en författare som verkligen vet hur han ska roa en läsare. Min absoluta favoritförfattare. Även hans böcker om nunnan Pelagia är underbara. Dessa finns dock endast på engelska. Än så länge.
